Idag blev jag extra påmind om hur saker hade kunnat se ut just nu. Och även fast jag försöker intala mig själv om att det var det bästa så säger hjärtat något annat.
Det är endå tomt, det är endå en saknad för något som igentligen inte "fanns" Och jag har fortfarande kvar fotot. För jag kommer ihåg lyckoruset. Och vill aldrig glömma det. Och hur mycket jag en vill kan jag inte släppa det.

Jag skriver inte ofta om när jag mår dåligt här i bloggen. Men på senaste tiden har jag bara kännt att jag behövt få ut den här tunga känslan som inte vill ge med sig. Och hoppas att genom att skriva och prata om det kommer få allt kännas bättre snart.