Jag vet att många är nyfikna på vad som hänt nu. Jag är jätte lessen om jag inte svarat alla, men jag orkar inte helt enkelt.

Dom här två dagarna har varit två av dom värsta i mitt liv.

Jag berättar lite kort.

Klockan 10.00 igår föddes en liten bebis som redan var död. Vi försökte få liv i den men det gick inte.

Efter fyra timmar och ingen till bebis syns till ringer vi igen (ringde säkert 100gr) till sjukhuset och dom ville att vi skulle komma in med henne. Hon behövde få hjälp med att få igång värkarna som av någon anledning inte kom igång.

Vi kommer dit vid 14.30.

Hon sätts på kalkdropp(har jag för mig), sedan på hormondropp. Om inte detta skulle funka så behövde hon göra ett akut kejsarsnitt berättar dom.

Precis i slutet av hormondroppet får hon några värkar och krystar. Men inte tillräckligt för att dom vill vänta.

Dom tror att bebisarna är döda redan men väntar vi längre så blir chansen ännu större.  Och det verkar inte vara någon risk för Molly att göra den operationen. Så självklart gör vi så!

Inställd på att dom kommer ut när som helst med dom döda kattungarna gör att man säkert inte andades på någon timma.

Efter ca.1½ timme kommer dom in med en bebis. Som lever! Och har bra hjärtslag och andning. Men dom har morfin i sig efter som Molly fick det inför operationen så dom behöver hållas vakna genom att gnugga på dom hela hela tiden. Det ansvaret fick vi! Kom en till bebis, svagare men vid liv..och fortfarande..det ansvaret fick vi, att hålla dom vid liv!

Vi är kalla efter att ha suttit i det kalla rummet i flera timmar. Och nu ska vi värma två små som behöver värme och kämpar för livet.

Vi sa till flera gr, men dom tyckte vi gjorde ett bra jobb. Men sen vart dom ju kalla enligt dom..och började andas dåligt och lill-tjejen började ge upp.

Dom tog henne till ett annat rum men lillan gav upp.

Dom kommer med lill-killen och säger (klockan är 22.00..dom stänger 21.00 igentligen,dom kanske hade bråttom hem) att han inte gör någon nytta här, och att vi kan ta med honom hem och kämpa vidare att få igång andningen.

10-15min senare dog han i min famn. Och det fanns ingenting jag kunde göra.

Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Jag tror jag höll i den lilla bebisen i flera timmar innan jag lämnade honom ifrån mig. Så svårt att acceptera allt.

Inte nog med allt det här så har det varit problem med försäkringsbolaget. Papper som skulle ha skickats in för länge sen om Molly blev om Sigge och inget har vi fått veta att det har varit fel, så nu är hon bara halvförsäkrad. Så inget igår täcks av försäkringen. 8000kr. Och uppe på det så mår Molly dåligt nu och måste tillbaka. Och det kommer inte täckas på försäkringen heller. Vad ska man få pengar ifrån?! Alla pengar i världen är värt hennes liv, men det är inte så lätt när man inte har några.

Det här är sorgligt nog den korta berättelsen. Men nu vet ni. Och jag vet att ni finns där för mig. Men jag orkar inte prata och gråta mer nu. Då får jag bara mer ångest.

Tack för era stöd, dom betyder mycket. Men behöver få sörja detta nu. ♥