Tidigare idag hade jag verkligen hjärtat i halsgropen. Sigge hade lyckats smita ut genom en liten springa vid fönstret som var öppen i köket. Och när jag upptäckte att han inte var hemma fick jag lite av en panik-attack!
Tänk om han blir överkörd, tänk om han springer bort och jag inte hittar honom, tänk om något annat djur attakerar honom, tänk om han redan är död!
Ja.. man tänker ju såklart det värsta om sin lilla plutt. Han är ju bara 13veckor, så han klarar sig ju inte ute själv =/

Jag går ut för att hitta honom och ropar i buskar nära huset, men ingenting till svar. Så jag släpper ut Molly så att hon kanske ska hitta honom och att han kanske följer med henne hem då.
Fortsätter att ropa och går mot sidan av huset för att leta på baksidan. Då ser jag att Molly sitter där i busken och springer mot baksidan. Jag går efter och tittar under balkongerna. Där sitter han!!!
Vilken lycka! Men han är så rädd att han inte kommer fram till mig direkt som han brukar, utan sitter kvar rädd och liten.
Men sen när jag fortsätter prata och ropa på honom kommer han ut och pratar.

Tur att han var/är okej! ♥